Denne bloggen ligger nede for telling for tiden, men vil ihvertfall ønske eventuelle kikkere God Jul! Til Rikke med familie også, jeg får dessverre ikke kommentert på Rikke-bloggen lenger :-(
lørdag 17. desember 2011
God jul!
Denne bloggen ligger nede for telling for tiden, men vil ihvertfall ønske eventuelle kikkere God Jul! Til Rikke med familie også, jeg får dessverre ikke kommentert på Rikke-bloggen lenger :-(
torsdag 14. april 2011
Til meg selv på min 35-årsdag!
Vidt i vest hvor Hallingskarven
med sin steile festning står,
blev jeg renset inn til marven
for de syke ungdomsår.
Vind fra nord og sol fra oven
tørket op hver fuktig rest;
sterk og nyfødt og forvoven
skek jeg i den kolde blæst,
"Ungdommen bestod jeg dårlig!
Den var drømmesyk og matt,
blek og tvisynt og alvorlig
som en nordisk sommernatt!
Sol i zenith, hør nu efter!
Jeg er femogtredve år,
og en bjørnegård av krefter,
la min høst bli lang og hård!
Overlevet! Overstått!
er min ungdom! Her i sneen
hvor det gnistrer dypt og blått,
svømmer jeg i vann fra breen!
Sol i zenith, slik som du,
høye, hete flammeskjold,
står min egen livssol nu!
I mitt liv slår klokken tolv!
Mine læreår er omme!"
brøler jeg med veldig røst:
"livets arbeidsdag kan komme!
Hvor jeg trives med min høst!
Å, hvor det gjør godt å glemme!"
- Men, da jeg krøp ut av fossen
hørte jeg min gamle stemme,
ung og blek og fjern og frossen:
“Overlevet? Overstått?
Der er ennu blod i sanden
hvor din ungdoms sti har gått!
Gutten overlever mannen!”
Nei, han overlever neppe!
Han er bare med i sekken,
følger med meg i min skreppe.
endog ved et bad i bekken.
Aldri går det an å glemme
nederlaget, tiden, skammen.
Jeg skal adlyde hans stemme.
Vi skal jage storvilt sammen!
Jens Ingvald Bjørneboe (1920-1976)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Spurven
Spurven, barndommens grå fugl,
er oss usigelig trofast.
Vår og høst er den bofast,
fra Sankte Hans til jul!
Holdt du som gutt en grå dag
nettopp en ullen, sånn’en
gråspurv forsiktig i hånden?
Spurven som bare er hjerteslag!
Bare et hjerte med vinger på!
Brune, forblåste hender
varmer om dyret – og kjenner
plutselig hele fuglen slå!
Jens Bjørneboe (1920-1976)
Illustrasjonsfoto: Torgny
onsdag 13. april 2011
Mea Maxima Culpa
Jeg vet ikke hvor jeg har hørt det sist:
“Hvem er et menneske og ikke skyldbevisst?”
Hvem er et menneske som ikke vet
At han bør frykte all rettferdighet?
Det er min sum av alt hva jeg har sett:
Jeg håper Gud lar nåde gå for rett!
Jeg håper Gud i himmelen vil si:
Rettferdigheten, barn, den glemmer vi.
Spør meg om “skyld”! Det er et grusomt ord.
Enhver er skyld i alt som skjer på denne jord!
I blygsel skal du snu ditt ansikt bort:
Hva en har syndet, har vi alle gjort!’
Vi har sett uskyld, og vi skjendet den.
Vår egen store skyld er alt vi har igjen.
Vi har sett skjendsler, og vi lot dem skje.
Ti det var skjendsler alt vi kunne se!
Vi har lidt urett. Vi begikk den selv.
Og vi ble mordere den samme kveld.
Man handler blindt. Man er i beste tro.
Mens man er rød til albuen av blod.
I våre hjerter der er loven lagt.
Og hver en tøddel av den står ved makt.
Alt står som onde bilder fra en rus:
Av jorden har vi gjort et slaktehus!
Akk, vi må bøye oss i skam og si:
Rettferdigheten, Gud, den frykter vi!
Hvem er et menneske som ikke vet:
Vi trenger nåde og barmhjertighet!
Jeg vet ikke hvor jeg har hørt det sist:
Hvem er et menneske, og ikke skyldbevisst?
Jens Bjørneboe (1920-1976)
Älska varandra
Älska varandra,
men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare,
men drick inte av samma bägare.
Giv varandra ert bröd,
men ät icke av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans
och var glada,
men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta är ensamma
fastän de vibrerar av samma musik.
Kahlil Gibran
men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav
mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare,
men drick inte av samma bägare.
Giv varandra ert bröd,
men ät icke av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans
och var glada,
men låt var och en av er vara ensam,
liksom strängarna på en luta är ensamma
fastän de vibrerar av samma musik.
Kahlil Gibran
De ensamma
Hon ligger på knä för madonnan,
och jag förstår henne väl:
Det finns ingen väg mellan människor,
ingen väg som för till en annan människas själ.
Jag sitter ensam i världens natt
och är väl till döden trött.
Det finns ingen enda att gå till,
ingen enda bland alla de många,
de många tusen jag mött.
Som sammet och silver är himlens valv.
Jag ser mot en stjärnas ljus,
mot en ensam stjärna som brinner
högt över gatornas myller
och människors hus.
Min stjärna flammar hög och sträng
till människor för ingen bro.
Det finns ingen väg för min längtan.
Det finns bara lysande stjärnor
och hög, klar tro.
Stellan Arvidsson
och jag förstår henne väl:
Det finns ingen väg mellan människor,
ingen väg som för till en annan människas själ.
Jag sitter ensam i världens natt
och är väl till döden trött.
Det finns ingen enda att gå till,
ingen enda bland alla de många,
de många tusen jag mött.
Som sammet och silver är himlens valv.
Jag ser mot en stjärnas ljus,
mot en ensam stjärna som brinner
högt över gatornas myller
och människors hus.
Min stjärna flammar hög och sträng
till människor för ingen bro.
Det finns ingen väg för min längtan.
Det finns bara lysande stjärnor
och hög, klar tro.
Stellan Arvidsson
Jag drömde om frihet en dröm
Efter Felicia Hemans.
Jag drömde om frihet en dröm,
En dröm om ett fartyg, som skar
De fradgande böljornas ström,
Likt pilen, som hvinande far;
Om hjorten, som gladt öfver häckar
Tar språng, då de stänga hans stig;
Om glittrande, vårliga bäckar —-
Jag drömde, o frihet, om dig!
Jag drömde om fjällarnes örn,
Med öga så klart som en dag;
Jag hörde kring himmelens hörn
De dånande vingarnes slag.
Jag drömde om okända vatten,
Där kölar ej gungade sig;
Om urskogar, mörka som natten —-
Jag drömde, o frihet, om dig!
Jag drömde om skogarnes fred,
Om hem i hvar leende däld,
Om vilden, som hittar sin led
Vid skenet af polstjärnans eld;
Om hjälten, som kallar ur kojor
Sitt folk till det ädlaste krig —-
Mitt hjärta blöder i bojor,
Och jag drömde, o frihet, om dig!
‘Samlade dikter af Carl Snoilsky (1843-1903) – Femte bandet’
Jag drömde om frihet en dröm,
En dröm om ett fartyg, som skar
De fradgande böljornas ström,
Likt pilen, som hvinande far;
Om hjorten, som gladt öfver häckar
Tar språng, då de stänga hans stig;
Om glittrande, vårliga bäckar —-
Jag drömde, o frihet, om dig!
Jag drömde om fjällarnes örn,
Med öga så klart som en dag;
Jag hörde kring himmelens hörn
De dånande vingarnes slag.
Jag drömde om okända vatten,
Där kölar ej gungade sig;
Om urskogar, mörka som natten —-
Jag drömde, o frihet, om dig!
Jag drömde om skogarnes fred,
Om hem i hvar leende däld,
Om vilden, som hittar sin led
Vid skenet af polstjärnans eld;
Om hjälten, som kallar ur kojor
Sitt folk till det ädlaste krig —-
Mitt hjärta blöder i bojor,
Och jag drömde, o frihet, om dig!
‘Samlade dikter af Carl Snoilsky (1843-1903) – Femte bandet’
Löjet
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den höges mund:
“Får jag min boning här?”
“Stoltheten bor här ren!”
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den lärdes mund:
“Får jag min boning här?”
“Allvaret bor här ren!”
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till min flickas mund:
“Får jag min boning här?”
“Kärleken bor här ren,
Kyssen är kommen nyss,
Dig har man saknat blott.”
Johan Ludvig Runeberg
Irrade modfälldt kring,
Kom till den höges mund:
“Får jag min boning här?”
“Stoltheten bor här ren!”
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den lärdes mund:
“Får jag min boning här?”
“Allvaret bor här ren!”
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till min flickas mund:
“Får jag min boning här?”
“Kärleken bor här ren,
Kyssen är kommen nyss,
Dig har man saknat blott.”
Johan Ludvig Runeberg
Den siste rosen
Den siste rosen sto i kvelden blå,
da hun den siste sommerfuglen så.
Og rosen sa:"Nu er vår sommer slutt
og mine kronblad strøs for stormen ut.
Bli her hos meg du vakre sommerfugl,
når høsten raser hviler du i skjul."
Men sommerfuglen enset ikke det,
han løftet vingene og fløy avsted.
Han fløy og fløy, da nattens mørke kom
han angerfull til rosen vendte om.
Han ville be om hva han vraket nyss,
en seng av purpur og et dronningkyss.
For sent, for sent, for nå var rosen død,
og kun en tistel ham til hvile bød.
Slik hendte det, da sol i østen rant,
At man en sommerfugl blant tistler fant.
Da jeg var liten tok jeg innholdet i denne sangen helt bokstavelig, men seinere tenkte jeg at teksten nok kunne ha en dypere betydning, omtrent slik:
Den siste rosen
Den siste rosen
Med lett falmete kronblader
Litt lurvet i kantene
Byr seg frem for den siste sommerfuglen
Litt lurvet i kantene han også
Kom i mitt skjød og hvil deg
Sommerfuglen flagrer, ubestemt
Fremdeles lysten, usikker
Så setter han seg
Rosen og sommerfuglen
Sitter i hver sin stol
I hver sin ende av rommet
Gi meg hånden din, så har du en venn
Tenker rosen
Gi meg hånden din, så skal jeg hjelpe deg
Tenker sommerfuglen
Ingen hånd blir strakt frem
Til slutt reiser rosen seg
Slamrer døren igjen og går
Treigost, tenker hun i det alle kronbladene
Faller av i høstvinden
Kanskje fant sommerfuglen en tistel
Å hvile hos før frosten kom
da hun den siste sommerfuglen så.
Og rosen sa:"Nu er vår sommer slutt
og mine kronblad strøs for stormen ut.
Bli her hos meg du vakre sommerfugl,
når høsten raser hviler du i skjul."
Men sommerfuglen enset ikke det,
han løftet vingene og fløy avsted.
Han fløy og fløy, da nattens mørke kom
han angerfull til rosen vendte om.
Han ville be om hva han vraket nyss,
en seng av purpur og et dronningkyss.
For sent, for sent, for nå var rosen død,
og kun en tistel ham til hvile bød.
Slik hendte det, da sol i østen rant,
At man en sommerfugl blant tistler fant.
Da jeg var liten tok jeg innholdet i denne sangen helt bokstavelig, men seinere tenkte jeg at teksten nok kunne ha en dypere betydning, omtrent slik:
Den siste rosen
Den siste rosen
Med lett falmete kronblader
Litt lurvet i kantene
Byr seg frem for den siste sommerfuglen
Litt lurvet i kantene han også
Kom i mitt skjød og hvil deg
Sommerfuglen flagrer, ubestemt
Fremdeles lysten, usikker
Så setter han seg
Rosen og sommerfuglen
Sitter i hver sin stol
I hver sin ende av rommet
Gi meg hånden din, så har du en venn
Tenker rosen
Gi meg hånden din, så skal jeg hjelpe deg
Tenker sommerfuglen
Ingen hånd blir strakt frem
Til slutt reiser rosen seg
Slamrer døren igjen og går
Treigost, tenker hun i det alle kronbladene
Faller av i høstvinden
Kanskje fant sommerfuglen en tistel
Å hvile hos før frosten kom
En sang til kvinnen
En eneste sang til kvinnen,
en strofe av kjærlighet,
en eneste sang forinnen
hun segner av villighet.
Men bæres din sang med vinden
så nevn ikke alt du vet!
Du er ikke bare mannen,
for hvem hun har bøiet kne.
En elsker er du, ja hannen
en hun vil ha unger med.
Og stryk hennes hår fra pannen
og takk henne ømt for det.
Ti alt hvad vi i livet aner
er ledet av samme drift.
De skridende stjerners baner
og dagers og netters skift
og dyrets og blomstens vaner
må lyde den samme skrift.
En eneste sang til kvinnen,
en strofe av livet selv.
Og bæres din sang med vinden
mot evighet, så fortell:
For mig er hun herskerinnen
Rudolf Nilsen
en strofe av kjærlighet,
en eneste sang forinnen
hun segner av villighet.
Men bæres din sang med vinden
så nevn ikke alt du vet!
Du er ikke bare mannen,
for hvem hun har bøiet kne.
En elsker er du, ja hannen
en hun vil ha unger med.
Og stryk hennes hår fra pannen
og takk henne ømt for det.
Ti alt hvad vi i livet aner
er ledet av samme drift.
De skridende stjerners baner
og dagers og netters skift
og dyrets og blomstens vaner
må lyde den samme skrift.
En eneste sang til kvinnen,
en strofe av livet selv.
Og bæres din sang med vinden
mot evighet, så fortell:
For mig er hun herskerinnen
Rudolf Nilsen
Å møtes sent
Det er godt å møtes
Sent i livet
Møtes med ro, sikkerhet
Og den trygge ballast
Noen årtier med levd liv,
Glede, smerte og erfaring
Har gitt
En alenehånd finner
Trygghet og varme
I en annen alenehånd
Nei!
Det er vondt å møtes
Sent i livet!
Når sevjen ikke lenger
Stiger brusende i kroppen
Når nytt liv ikke lenger
Kan bli skapt
Når livet er fortid, ikke fremtid
Og toalettskapet er fullere av pilleglass
Enn av pudder, parfyme og mascara
Fastlegens nummer står øverst på blokken
Likevel –
Øker hjertet takten
Når jeg ser deg, hører deg
Kjenner varmen din så sterkt
Når du holder meg
Og vet at fremdeles er det
Nok sevje igjen
Til eksklusive stunder
Av nytelse, i kjærlighet
illustrasjonsfoto: Torgny
Ahmad Shamlou's Poetry in English
The Sacred Tree of Life-or a Blessing Cross, I am not;
But only a young plant -with wide open arms,
to gather you in-for a moment of rest
whenever You wish.”
Ahmad Shamlou (1925 — 2000) was a very prolific Persian poet, writer, and journalist. His poetry shoud be placed within the new frames initiated for Persian poetry by Nima Youshij.
Ahmad Shmlou’s career spanned over half a century, a century with decisive turns in the country’s socio-political environment. Such environment combined with the richness of the poet’s repertory of myth and his universal outlook on human condition allowed him to use themes that are to some extent exotic to Iranian culture in his poetry. It is so that he artfully uses the atmosphere like the Passion of Christ or Exodus and Passover or masterpieces like Hamlet for his personal expressions.
In his poetry language takes on more complex uses compared to his contemporary poets and his style is quite pretentious. The abstractions used in his poems are less figurative than usual for Persian poetry tradition and one sees the conscious intervention of the poet is the arrangements of emotions and thoughts. The themes in his poetry range from poilitical issues mostly freedom to human condition and love. He was a Nobel prize nominee for literature in 1984.
Maryam Dilmaghani
Winter 2008, Montréal
The Hymn of Abraham in Fire
The flood of Dawn,
-wounded and bleeding-
runs to the greeting of a Man
beyond the ground of the ordinary.
A man
who wanted the Land green.
A man
who deemed Love
the ornament of Exquisite Beauty,
-and solely so-
For in his eyes
dust and sand
undeserved this prized gift
that is Love.
What a man!
What a man!
A man who believed:
The truth of a heart
only blazes more
with the encounter of blades.
A man who believed:
The fate of a voice
is to utter the finest of words,
and solely so.
A man,
Sublime like a lion on the top of a cliff:
Such loyal to Love!
And the wheel of fortune sketched his story
in the likeness of Achilles.
What a man!
A Knight in his bright armour!
And the mystery of his end
flows constantly
in the Sorrow of Love
and in the Torments of Solitude.
&
“O Sad Spandyat*,
May you forever remain
with veiled eyes!”
&
“And who
was ever as dignified
as to draw the Lines of My Destiny?
Which One?”
I,
I alone, screamed: No!
I,
I alone, abstained
from the Fall.
I was a voice
-and a face
amongst the collection of depictions-
And then
I was animated in the Dimensions of Sense.
I was,
And then I became:
Not alike a bud
thriving into a rose;
and not like roots into stems;
and not like seeds into forest;
But like a man
just a man
surging into The Martyr:
The martyr that Heavens worship
-with devotion and humility-
As I never was
Of the wretched and the meek
-the crowd of the slaves-
And it never was
that Paradise
could prize
my enforced deference:
Only another Divine
could ever be Mine!
A divine
warranting a creature
that stands against the fate
valiant and free.
And indeed,
I laboured the birth
of this Other Divine.
&
Alas, for the brave-heart
and the lion that you were;
Like a mountain, like a rock.
And before streaming on this grass
You had already died
even beyond
the cross of intergrity and dignity.
And no!
Neither God, nor Devil
could ever decide your fate
as a fetish that The Others worship;
But merely The One
that His Other Ones
eternally cherish!
By Ahmad Shamlou
Translation: Maryam Dilmaghani
But only a young plant -with wide open arms,
to gather you in-for a moment of rest
whenever You wish.”
Ahmad Shamlou (1925 — 2000) was a very prolific Persian poet, writer, and journalist. His poetry shoud be placed within the new frames initiated for Persian poetry by Nima Youshij.
Ahmad Shmlou’s career spanned over half a century, a century with decisive turns in the country’s socio-political environment. Such environment combined with the richness of the poet’s repertory of myth and his universal outlook on human condition allowed him to use themes that are to some extent exotic to Iranian culture in his poetry. It is so that he artfully uses the atmosphere like the Passion of Christ or Exodus and Passover or masterpieces like Hamlet for his personal expressions.
In his poetry language takes on more complex uses compared to his contemporary poets and his style is quite pretentious. The abstractions used in his poems are less figurative than usual for Persian poetry tradition and one sees the conscious intervention of the poet is the arrangements of emotions and thoughts. The themes in his poetry range from poilitical issues mostly freedom to human condition and love. He was a Nobel prize nominee for literature in 1984.
Maryam Dilmaghani
Winter 2008, Montréal
The Hymn of Abraham in Fire
The flood of Dawn,
-wounded and bleeding-
runs to the greeting of a Man
beyond the ground of the ordinary.
A man
who wanted the Land green.
A man
who deemed Love
the ornament of Exquisite Beauty,
-and solely so-
For in his eyes
dust and sand
undeserved this prized gift
that is Love.
What a man!
What a man!
A man who believed:
The truth of a heart
only blazes more
with the encounter of blades.
A man who believed:
The fate of a voice
is to utter the finest of words,
and solely so.
A man,
Sublime like a lion on the top of a cliff:
Such loyal to Love!
And the wheel of fortune sketched his story
in the likeness of Achilles.
What a man!
A Knight in his bright armour!
And the mystery of his end
flows constantly
in the Sorrow of Love
and in the Torments of Solitude.
&
“O Sad Spandyat*,
May you forever remain
with veiled eyes!”
&
“And who
was ever as dignified
as to draw the Lines of My Destiny?
Which One?”
I,
I alone, screamed: No!
I,
I alone, abstained
from the Fall.
I was a voice
-and a face
amongst the collection of depictions-
And then
I was animated in the Dimensions of Sense.
I was,
And then I became:
Not alike a bud
thriving into a rose;
and not like roots into stems;
and not like seeds into forest;
But like a man
just a man
surging into The Martyr:
The martyr that Heavens worship
-with devotion and humility-
As I never was
Of the wretched and the meek
-the crowd of the slaves-
And it never was
that Paradise
could prize
my enforced deference:
Only another Divine
could ever be Mine!
A divine
warranting a creature
that stands against the fate
valiant and free.
And indeed,
I laboured the birth
of this Other Divine.
&
Alas, for the brave-heart
and the lion that you were;
Like a mountain, like a rock.
And before streaming on this grass
You had already died
even beyond
the cross of intergrity and dignity.
And no!
Neither God, nor Devil
could ever decide your fate
as a fetish that The Others worship;
But merely The One
that His Other Ones
eternally cherish!
By Ahmad Shamlou
Translation: Maryam Dilmaghani
Det 5. og 8. bud
5. Du skal ikke slå i hjel
Embryoer
Men du kan godt slå i hjel
Kriminelle
Abortleger
Talibanere og terrorister
Bare på mistanke
Ikke nødvendig med trosbekjennelsen
Gud elsker embryoer
Men ikke terroristpakk
Fortvilte aborterende mødre
Eller annet pakk
8 Du skal ikke tale usant om din neste
Gud liker ikke
At det tales usant – eller sant
Om hans barn
Men de som ikke er hans barn
Hedninger, ateister
Og kanskje muslimer
Kan det tales usant om
Les for sikkerhets skyld trosbekjennelsen
Etter løgnen, før døden
Og paradiset er ditt
For evig
Amen.
Embryoer
Men du kan godt slå i hjel
Kriminelle
Abortleger
Talibanere og terrorister
Bare på mistanke
Ikke nødvendig med trosbekjennelsen
Gud elsker embryoer
Men ikke terroristpakk
Fortvilte aborterende mødre
Eller annet pakk
8 Du skal ikke tale usant om din neste
Gud liker ikke
At det tales usant – eller sant
Om hans barn
Men de som ikke er hans barn
Hedninger, ateister
Og kanskje muslimer
Kan det tales usant om
Les for sikkerhets skyld trosbekjennelsen
Etter løgnen, før døden
Og paradiset er ditt
For evig
Amen.
Those who don't feel this Love
By Rumi
Those who don’t feel this Love
pulling them like a river,
those who don’t drink dawn
like a cup of spring water
or take in sunset like supper,
those who don’t want to change,
let them sleep.
This Love is beyond the study of theology,
that old trickery and hypocrisy.
I you want to improve your mind that way,
sleep on.
I’ve given up on my brain.
I’ve torn the cloth to shreds
and thrown it away.
If you’re not completely naked,
wrap your beautiful robe of words
around you,
and sleep.
Those who don’t feel this Love
pulling them like a river,
those who don’t drink dawn
like a cup of spring water
or take in sunset like supper,
those who don’t want to change,
let them sleep.
This Love is beyond the study of theology,
that old trickery and hypocrisy.
I you want to improve your mind that way,
sleep on.
I’ve given up on my brain.
I’ve torn the cloth to shreds
and thrown it away.
If you’re not completely naked,
wrap your beautiful robe of words
around you,
and sleep.
The green Sea of Heaven
Love Poems by Hafiz
I speak frankly and that makes me happy:
I am the slave of love, I am free of both worlds.
I am a bird from heaven’s garden. How do I describe that separation,
my fall into this snare of accidents?
I was an angel and highest paradise was my place.
Adam brought me to this monastery in the city of ruin.
The hours’ caress, the pool and shade trees of paradise
were forgotten in the breeze from your alleyway.
There is nothing on the tablet of my heart but my love’s tall alif.
What can I do? My master taught me no other letter.
No astrologer knew the constellations of my fate.
O lord, when I was born of mother earth which stars were rising?
Ever since I became a slave at the door of love’s tavern
sorrows come to me each moment with congratulations.
The pupil of my eye drains the blood from my heart.
I deserve it. Why did I give my heart to the darling of others?
Wipe the tears from Hafiz’s face with soft curls
or else this endless torrent will uproot me
I speak frankly and that makes me happy:
I am the slave of love, I am free of both worlds.
I am a bird from heaven’s garden. How do I describe that separation,
my fall into this snare of accidents?
I was an angel and highest paradise was my place.
Adam brought me to this monastery in the city of ruin.
The hours’ caress, the pool and shade trees of paradise
were forgotten in the breeze from your alleyway.
There is nothing on the tablet of my heart but my love’s tall alif.
What can I do? My master taught me no other letter.
No astrologer knew the constellations of my fate.
O lord, when I was born of mother earth which stars were rising?
Ever since I became a slave at the door of love’s tavern
sorrows come to me each moment with congratulations.
The pupil of my eye drains the blood from my heart.
I deserve it. Why did I give my heart to the darling of others?
Wipe the tears from Hafiz’s face with soft curls
or else this endless torrent will uproot me
Konvolvlen
Ak, hvorfor mødte jeg dit støv i boken,
konvolvel fra de bitre ungdomstider,
med bladene og stenglen knust i kroken
imellem to udødelige sider?
Var mine læber fyldt af sommerblaasten,
saa spilet jeg din krone ut igjen,
og løftet dig tilbake gjennem frosten
til skjønne, glemte blomstersletter hen!
At streifes af en fryvil mellem tusen
er ædlere bestemmelse at faa,
end hér at bære vidnesbyrd om rusen
som skulde saa ubotelig forgaa!
Og heller blomstre stille af i freden,
sandfærdig og beskeden og uskyldig.
end hér at være billedet paa eden,
som siden tyve somre er ugyldig!
Konvolvel, som blev viet til at myrde
en lykkedrøm, ungdommelig og streng,
bli atter til en glæde for en hyrde
blandt tusen andre blomster i hans eng!
Olaf Bull (1883-1933)
(Fra diktsamlingen Oinos og Eros, 1930)
Det ligg eit hav mellom oss
Det ligg eit hav imellom oss,
mellom deg og meg.
Det ligg eit hav mellom
bringa di og mine bryst.
Men augo set kvarandre stemne på polstjerna
og hjarto kan møtest over bylgjene.
Og vinn du over havet
så er eg løna di
og varme hender
kan leite over mjuk hud.
Men møtet mellom hjarto
over havet er det heilage.
Marie Takvam (1926-2008)
mellom deg og meg.
Det ligg eit hav mellom
bringa di og mine bryst.
Men augo set kvarandre stemne på polstjerna
og hjarto kan møtest over bylgjene.
Og vinn du over havet
så er eg løna di
og varme hender
kan leite over mjuk hud.
Men møtet mellom hjarto
over havet er det heilage.
Marie Takvam (1926-2008)
Rikdom
Eit menneske ravar i gatene.
Ein mann med signetring
stoggar ved synet av usseldom
lekamleggjord,
slenger ein slant sølv i vêret
og kjenner seg derved endelaust sikker
på sin posisjon.
Mennesket ser på honom,
smiler gjennom dimme auger,
grip slanten i lufta
og syng ei vise
Av si sjels overflod.
Marie Takvam (1926-2008)
Ein mann med signetring
stoggar ved synet av usseldom
lekamleggjord,
slenger ein slant sølv i vêret
og kjenner seg derved endelaust sikker
på sin posisjon.
Mennesket ser på honom,
smiler gjennom dimme auger,
grip slanten i lufta
og syng ei vise
Av si sjels overflod.
Marie Takvam (1926-2008)
Mogning
Kallar du deg eit tre i skogen?
Eg vil flekkje borken av det
og drikke sevje
som stig or ein
mørk famn.
Lyfte noko
or tung, våt jord
høgt mot strålane
frå ei nær sol.
Kanskje, kanskje alt i morgon
kan eg våge
å strekkje armane mine ut
som kvite, sterke greiner.
Marie Takvam (1926-2008)
Eg vil flekkje borken av det
og drikke sevje
som stig or ein
mørk famn.
Lyfte noko
or tung, våt jord
høgt mot strålane
frå ei nær sol.
Kanskje, kanskje alt i morgon
kan eg våge
å strekkje armane mine ut
som kvite, sterke greiner.
Marie Takvam (1926-2008)
Jag ville så gärna
Jag ville så gärna
tala om kärlek
och freden hos kärleken
men världen är galen
Inte har den tid för kärlek
bara för hat
Inte har den tid
att leva i fred
bara att döda
Jag ville så gärna
tala om vilan i vilan
och det kloka gräset
som växer ur denna vila
men världen är galen galen
Inte har den tid att stanna upp
långt mindre tid att lyssna
Världen har en raket i sin mun
Jag ville så gärna
tala om skönheten i elden
om stenen
och sanningen innesluten i stenen
men världen är galen galen
Inte har den tid för skönhet
bara att krossa skönhet
Inte har den blick för blomman i elden
bara för vapnet i elden
Inte har den användning för sanningen i stenen
bara för stenens hårdhet
Jag ville så gärna
leva med tystnaden
och tanken som föds inom den
men världen är galen galen
Flyr tystnaden som vore den döden
flyr tanken som vore den en giftig tistel
Jag ville så gärna
men världen är galen galen.
Maria Wine
tala om kärlek
och freden hos kärleken
men världen är galen
Inte har den tid för kärlek
bara för hat
Inte har den tid
att leva i fred
bara att döda
Jag ville så gärna
tala om vilan i vilan
och det kloka gräset
som växer ur denna vila
men världen är galen galen
Inte har den tid att stanna upp
långt mindre tid att lyssna
Världen har en raket i sin mun
Jag ville så gärna
tala om skönheten i elden
om stenen
och sanningen innesluten i stenen
men världen är galen galen
Inte har den tid för skönhet
bara att krossa skönhet
Inte har den blick för blomman i elden
bara för vapnet i elden
Inte har den användning för sanningen i stenen
bara för stenens hårdhet
Jag ville så gärna
leva med tystnaden
och tanken som föds inom den
men världen är galen galen
Flyr tystnaden som vore den döden
flyr tanken som vore den en giftig tistel
Jag ville så gärna
men världen är galen galen.
Maria Wine
Och älskar
Som ett penselstreck
ur handen
färgar du morgonen
varmt röd,
med små gula prickar
och rollar den gråa
himlen blå.
Som en magisk gest
ur blicken
frammanar du dag
som vore
den vackrast av alla
dagar, i stunder
av kärlek.
Som en mogen kvinna
ur askan,
äntrar du aftonen,
svagt lila
med guld på fingrar
och stjärnklar dunkel
evighet
… Och älskar.
Göran Hansson
ur handen
färgar du morgonen
varmt röd,
med små gula prickar
och rollar den gråa
himlen blå.
Som en magisk gest
ur blicken
frammanar du dag
som vore
den vackrast av alla
dagar, i stunder
av kärlek.
Som en mogen kvinna
ur askan,
äntrar du aftonen,
svagt lila
med guld på fingrar
och stjärnklar dunkel
evighet
… Och älskar.
Göran Hansson
Gleda
Ho var her i dette romet.
Men ingen hugsar henne lenger,
endå det var nettopp nå.
Hugsar ikkje korleis ho såg ut
eller korleis ho kom inn
kva ho bar med seg.
Dagsnytt slo henne ned
med vel tilhogne setningar.
Ho skrumpa inn
vart til den bagatell
ho naturligvis er
sett i global samanheng.
Dunsta bort.
Men her er tomt etter henne.
Og vi ynskjer alle at ho skal kome att
endå vi skammar oss for å tilstå det.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Chlorindes ønske
Aa Eros, laan mig én af dine piler –
dén skal du aldrig mer faa se igjen!
Du gjemmer koggeret, din skjælm! Du smiler
som for at spørge, hvad jeg vil med dén!
Jo, jeg vil bringe pilen til en smie,
og be en grovsmed tække den med staal
og hamre den til dolk, og jeg vil bie
til den er riktig hærdet i hans baal!
Saa vil jeg gjemme dolken i mit ærme,
til næste møtet med en ung marki,
hvem fra idag af génierne skjærme
og naadig holde borte fra min sti!
Men ak, at han vil komme som bestandig,
for barnslig at betro sig, kan jeg spaa –
uskyldig og fantastisk og umandig,
og, for min længsel, ikke til at naa!
Og jeg vil være vakrere end ellers,
og jeg vil villig gi ham et kvartér,
og lytte til min yndige fortællers
vision, om hvad i skyerne der skér!
Dén arme lille stunden faar han retten
til føleri, saa meget som han vil!
Saa vil jeg lukke haanden om stiletten
og gaa ham ganske nær og støte til -
og mens han stirrer stort på mig i vaanden,
og bare spør mig med et smertesmil,
saa vil jeg si ham, før han opgir aanden,
at gjemt i vaabenet var gudens pil!
Olaf Bull (1883-1923)
(Fra Oinos og Eros, 1930)
Illustrasjonsfoto: Torgny
15
Jag tycker om dig när du tiger ty då är du som
frånvarande,
och du hör mig på avstånd, och min röst når dig inte.
dina ögon har flugit sin väg
och en kyss kan täppa till din mun.
Som alla ting är fyllda av min själ
framträder du ur tingen, uppfylld av min själ.
drömmens fjäril, du liknar min själ
och du liknar ordet svårmod.
Jag tycker om dig när du tiger och tycks mig fjärran.
Och du låter som en klagan, vaggsångens fjäril.
Och du hör mig på avstånd och min röst hinner inte
upp dig.
Låt mig tiga med din tystnad.
Låt mig också tala med din tystnad,
klar som lampsken, enkel som en ring.
Du liknar natten, tyst och stjärnklar.
Din tystnad är stjärnans, så avlägsen och ren.
Jag tycker om dig när du tiger ty då är du som
frånvarande.
Fjärran och smärtsam som om du var död.
Ett ord, ett leende är nog.
Och jag blir lycklig, lycklig över att du lever
Pablo Neruda
frånvarande,
och du hör mig på avstånd, och min röst når dig inte.
dina ögon har flugit sin väg
och en kyss kan täppa till din mun.
Som alla ting är fyllda av min själ
framträder du ur tingen, uppfylld av min själ.
drömmens fjäril, du liknar min själ
och du liknar ordet svårmod.
Jag tycker om dig när du tiger och tycks mig fjärran.
Och du låter som en klagan, vaggsångens fjäril.
Och du hör mig på avstånd och min röst hinner inte
upp dig.
Låt mig tiga med din tystnad.
Låt mig också tala med din tystnad,
klar som lampsken, enkel som en ring.
Du liknar natten, tyst och stjärnklar.
Din tystnad är stjärnans, så avlägsen och ren.
Jag tycker om dig när du tiger ty då är du som
frånvarande.
Fjärran och smärtsam som om du var död.
Ett ord, ett leende är nog.
Och jag blir lycklig, lycklig över att du lever
Pablo Neruda
Din kropp mot min är en nödvändighet
Vet du att du doftar som Afrikas jord
värme
trygghet
röd ångande hetta
glödande
vet du att du smakar som himlars mjölk
att jag aldrig kan få nog
att min törst aldrig kommer släckas
vet du att smeka dig
känns som att doppa fingrarna
i ett hav av siden
lenaste
sköraste
som jag aldrig vill göra revor i
vet du att du är vackrare
än utsikt från fjället
tidig junimorgon
just innan allt vaknar till liv
när allt slumrar utan kärlek och vi
vet du att ditt hjärtas ljud
låter starkare än alla gospelkörer
än alla trummor
att ljudet det spelar för evigt dunkar i mig
ger mig livets rytm
vet du att din kropp
mot min
var tanken
då
i begynnelsen
sen
i
evigheten
vet du att din kropp mot min
är en nödvändighet
Johanna Sjögren
värme
trygghet
röd ångande hetta
glödande
vet du att du smakar som himlars mjölk
att jag aldrig kan få nog
att min törst aldrig kommer släckas
vet du att smeka dig
känns som att doppa fingrarna
i ett hav av siden
lenaste
sköraste
som jag aldrig vill göra revor i
vet du att du är vackrare
än utsikt från fjället
tidig junimorgon
just innan allt vaknar till liv
när allt slumrar utan kärlek och vi
vet du att ditt hjärtas ljud
låter starkare än alla gospelkörer
än alla trummor
att ljudet det spelar för evigt dunkar i mig
ger mig livets rytm
vet du att din kropp
mot min
var tanken
då
i begynnelsen
sen
i
evigheten
vet du att din kropp mot min
är en nödvändighet
Johanna Sjögren
Smykke på den gamle hore
Flyet – ikkje for lavt – ikkje for høgt
Københavns raude hustak, snorrette gater smeltar saman
før timen då ho pyntar seg til fest.
Glitter – lyssnorer – eld i djupet der nede, ornament diamantar
mot fløyelssvart, der nede kryp maurmenneske – usynlege – uverkelege.
Berre lys-smykk.
Hamburg, Berlin, Zürich,Genève, Paris,
Marseille, den store glitrande brosje
rubinar, smaragdar, guld, eld, aquamarin.
Middelhavsmentaliteten fortel om sin byrd ved å kaste sitt glitter
på blått fløyel for dei framande: Respekt, min kjære!
Frå kabinen ingen smak, inga lukt av utsprøytt lengst tørka sæd
eldgamle sjukdomar, ingen skimtar lag av grov tjukk sminke, hamneslagg,
Europa, den eldgamle hore, utstrekt for natta, treng smykke over heile
sin lekam, rundt hals og bryst, mellom sine lår, i sin navle, på sine tær
og strødd, snodd, rundt lange, griske fingrar ormeliknande gull
på sine nasevenger, i si panne, sin tinning.
Marseille, kvifor nettopp du, den smittsamaste av alle
kvifor nettopp du så dragande ved nattestid, så gudlaust vakker
med opne porer mot orient og Alexandria?
Gjennom kabinen rungar ei røyst frå ein ukjend kaptein:
Stryk Skandinavias lammeblod på di dør og engelen går ditt hus forbi.
Flagget, symbolet frelser oss!
FASTEN YOUR SEATBELTS, THE HOLY GOD IS SMOKING.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Våren tross i alt
Drep de oss menneskje og våre born
med formlar og med uran,
så vil eg be for den blyge stjerne
ho er utan skuld!
Anemone nemorosa:
Kvitveis – -
Forpestar de paradis for våre sjeler
med drivande bombestøv,
så bed eg for himmelens trubadur,
han er utan skuld!
Turdus merula:
Svarttrasten – -
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Å, den som var en løvetann
Å, den som var en løvetann
som sto i skitt og sølevann
i Bispegata 3.
Den aller første løvetann
som blusset bak et søplespann
i Bispegata 3.
Og noen skulle plukke meg,
og “noen” skulle være deg.
Du festet meg på blusen din
og trippet ut i sol og vind,
og jeg fikk være med.
Jeg skulle føle kroppen din
bak utsalgsstoff av musselin
da vi gikk gaten ned.
Og tro jeg var en diamant
mot blusens tynne blondekant,
og alle skulle se.
Din lange travle arbeidsdag
så hørte jeg ditt hjerteslag.
Om kvelden gikk du trette skritt
i trappen opp til rommet ditt,
og jeg fikk være med
Så gikk du inn og vrengte kjolen,
vasket hender, hals og kinn
for solens hete brann.
Din omsorg er som kvinners flest,
du hentet det jeg trengte mest:
- et eggeglass med vann.
Så får jeg plass ved sengen din,
og ser på at du sovner inn.
Og utenfor er natten blå…
- En løvetann kan lykken nå
så over all forstand.
Alf Prøysen (1914-1970)
Nokon har sagt
Nokon har sagt:
Etter Hiroshima kan ingen meir synge om blomar
synge om roser eller liljer eller syrin!
Men eg seier:
Etter Hiroshima, etter fellesgraver, etter napalm
og kanskje medan napalm blir bruka
kanskje medan gass blir bruka
lever eg i eit framandt land i eit framandt hus,
og i dag har våren tvinga hendene mine til å så blomar
eg aldri skal sjå vekse opp.
Dei skal bløme for andre auger enn mine.
Ipomea og Cobea scandens, evigblømande høgraud Primula
og valmuer som ikkje ber gift i fruktene sine.
Her skal dei bløme med veldige høgraude, kvite,
himmelblå og djupblå blomar og få grøne taggute
eller slette blad.
Nokre skal slynge seg opp etter stolpane i svalgangen,
nokre skal krype langs jorda.
Det er ein veldig ting dette: at etter Hiroshima
etter fellesgraver og medan menneske tærest bort,
tvingar våren menneskehender mot jorda påny og påny
tvingar dei til å så
utan å tenkje på hausten.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Første månaden
Ikkje augene mine som ser deg
men all mi hud
blodet beinmergen syg inn strålar
frå andletet ditt.
Kjære ennå er skimmeret rundt deg for sterkt
til at trekk rundt auger og lepper
er synlege.
Ennå, ennå elskar eg deg.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Vi holder livet i en knyttet hånd
Vi holder livet i en knyttet hånd.
Vårt hjerte må bestandig ha det sånn.
Det tåler gjerne spott og overlast
når bare det får holde noe fast.
En mann, et barn, en drøm må være vår,
og evigheten måles ut i år.
For i vår gåtefulle, blinde angst
blir alle ting erobring eller fangst.
Vi bærer skrekken med oss natt og dag,
den bleke skrekk for hjertets nederlag.
Inger Hagerup (1905-1985)
(fra “Sånn vil du ha meg”, 1950)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Kaldskodde
Alt er borte.
Jord og himmel skulle svinne.
Dei kvite fjell fortruleg lutande imot kvarandre
er viska ut.
Er eg det eine liv som er her att? Den eine kvinne?
Og vegane, kvar er dei, finns det meining i å vandre?
Å, herregud kva netter slik som denne kan forandre!
Om djupet svimlar, svimlar langs med mine steg,
så skal eg aldri drukne her.
Dei mjuke grøne vokstrar vinkar imot meg
som eit minne,
ein film frå alt eg eingong kunne stupe mot i deg.
Men ingen, ingen er meg nær,
ja sjølv er eg meg fjern.
Ei frostnatt kom og la ei isklår hinne
på dine svarte, djupe tjern.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Kva kan eg seje deg, barn?
Seier eg: Arbeid!
Kva veit eg om arbeid i di framtid?
Seier eg: Kast deg aldri i armane på den sterke
som vil kle deg i uniform – grøne brune svarte grå gule
eller raude.
Kva veit eg om uniformer i di framtid?
Seier eg: Kast deg aldri i armane på ein religion – den kristne –
muslimreligionen – aldri i armane på Mercur, Venus, Mammon.
Kva veit eg om religionar i di framtid?
Seier eg: Rop aldri med dei som ropar høgast, skrik aldri med dei
som skrik høgast, gråt aldri fordi alle andre græt – le aldri
fordi alle andre ler –
Kva veit eg om skrik eller gråt eller latter i di framtid?
Kanskje kan eg våge meg til å kviskre til deg: Elsk om du kan elske,
og om det fins nokon å elske i di framtid.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Voggesong til Magnus
Spør ikkje, spør ikkje
guten min,
- våpen er til for fred –
Alle dei klokaste folk i verda
leiger seg våpensmed.
Gråt ikkje – gråt ikkje
leike deg du.
Bygg deg eit slott av plast.
Inne bak mørke løynlege portar
ligg det eit hjarte fast.
Kom skal vi mane ein tanke dit inn,
legg deg på kne og seg:
- Menneskehjarte, menneskehjarte,
nokon har bruk for deg.
Vakne nå opp og driv ditt blod
til øydemarks årenett,
då skyt dei knopp, dei øydemarks liljer
ingen enno har sett -
- – -
Spør ikkje, spør ikkje
guten min –
Tidsnok vil du forstå:
mor di har ikkje hjarte til svare
før dagen kjem då ho må.
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Gamle Europa
I draum skimta eg ansiktet hennar.
Mjuke var leppene
før gamle Europa la sine fingrar
kring hennar gylne hals og strupte til,
og ho måtte sjå han inn i dei lystne auger.
Under Afrikas brennende sol velte han henne i sanden.
Mjuke er nok ikkje leppene i dag – -
Ikkje kjenner eg henne,
men i svevnlause netter,
ser eg dei magre fingrar strekkje seg mot mi stengde rute.
I svevnlause netter høyrer eg hennar skrik:
Gamle Europa har eit hjarte av hardaste gull!
Marie Takvam (1926-2008)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Bronzebænken
Saa deiligt langt fra larmen!
Jeg gaar og kjender varmen
af armen din i armen,
saa luftig som et pust!
Men sé. en gren er gul i
en lind! Det er umulig?
Vi har jo endnu Juli,
og her er det August?
Her er saa lyst og stille –
smaa blader ser jeg trille
fra grenerne og spille
paa singelgangens støv.
Det er de samme linde
som lyser skjønt herinde,
men nu en anden kvinde,
og nu et andet løv.
Paa bænken der ved stammen
som luter over dammen,
et par, som tier sammen
i kjærlighetens sprog!
Men var jeg træt til døden,
og stod den tom, og bød den
mig hvil for vandremøden,
saa skydde jeg den dog!
Allikevel, I ømme,
aa gid I vilde rømme
for noen dunkle drømme,
den bronzebænken dèr!
Men vad kan vemod veie?
De har jo sit at pleie.
En bænk er intet eie,
men laget for enhver!
En bænk skal være rede,
til troende at frede
om mindeliges glæde,
skjønt sorgerne maa ske!
Og du, som ser mig nikke,
og spør med dine blikke,
du, elskede, maa ikke
faa meningen af det!
Det ikke du fornemmer
er dødens dunkle stemmer,
som selv i solen gjemmer
sin skygge overalt,
og hvor de evig kalder
i løvets lyse haller,
paa bladene som falder,
de bladene, som faldt!
Olaf Bull (1883-1933)
(Fra samlingen Oinos og Eros)
Illustrasjonsfoto: Torgny
Abonner på:
Innlegg (Atom)
